Attack, ångest, panik...HYPERVENTILERING?!

Tänkte skriva av mig lite igen kära blogg...Och bloggläsare. Fick för inte så längesen en till attack, och denna gång kom den fort, bara sådär. Låg som vanligt på sängen och chillade med pojkvännen, pratade om allt och skrattade...BAM så brast man ut i gråt och panikattacken är igång. Samu blev lite chockad men vid det här taget vet han redan vad som sker och vet PRECIS vad han gör <3!
 
Tur det, jag är van med att inte lita på att någon alltid kommer finnas där för en då det kan ske närsomhelst. Men jag är ändå tacksam för att han var här hos mig just nu!
 
Det kom så oväntat, vanligtvis brukar jag känna av lite trötthet, depression eller ångest innan, men nu började det mitt i allt! Jag gråter, skriker ut Samus namn i panik, jag ser oron i hans ögon men även lugnet. Och tur är väl det! Man kan inte vara i panik då ens närstående får en panikattack för hur ser det ut??
 
Han håller om mig, hårt och tröstar mig, lugnande ord, och upprepar att "andas djupt, allt blir bra" I början blir det svart, jag gråter, skriker, hulkar, skakar och hackar till och med tänder...Kramper och stickningar i fingrarna, min vänstra hand förlorar alltid lite mer känsel än den andra, kan till exempel inte hålla i något med den under den närmaste minuterna efteråt.
 
NEJ! Jag ljuger inte, jag överdriver inte och hittar absolut INTE på detta! Allt jag nu skriver är 100% sant och tror ni mig inte behöver ni inte heller fortsätta läsa, jag berättar om min ångest i vardagen och hur det känns för mig. Alla är olika men jag tycker själv att det även är bra för andra att veta vad detta innebär. Har en nära vän som har liknande symptom, detta går även i släkten, som jag tidigare berättat om. Och jag skulle verkligen vilja slippa detta men det går inte, det är bara att försöka lära sig leva med det.
 
Så för er som aktivt läser detta och tycker det är intressant, känner någon som har det eller liknande eller om ni själva har det! VAR STARKA! Det går att kämpa emot om man bara vill, även om jag själv många gånger velat ge upp så står jag än på egna ben!
 
Många brukar ofta när jag berättat hur jag mår säga "jag förstår" eller "jag finns" eller "kämpa på" men oftast hjälper enbart inte ord...
 
Jag är en 19 årig tjej som är närvårdare och just har flyttat hemifrån, jag gråter ofta, nästan varje kväll, oftast för inga orsaker, jag är fantasifull och rätt så barnslig men stolt över det! Jag skäms inte längre över denna "disease""...Jag vill inget annat än att bli av med det men eftersom det inte går så vill jag peppa andra med att Life goes on och vi vet hur vi ska leva om vi bara vill!
 
Från att vara en mycket positiv tjej utåt så ser väl dom flesta mig såhär:
En tjej som ofta ler och får andra att skratta med min sjuka humor och mitt pigga humör...
Men innerst inne....
Welcome to the reality society...Nej jag ursäktar inte att jag lånat en av min mammas gamla skjortor när vi färgade mitt hår, nej jag ursäktar inte mina mörka ringar och halvröda ögon, det är en sida av mig som jag inte orkar gömma längre, den finns där och kommer alltid att göra, och man får gråta, man får visa känslor, bara ett bevis på att man inte alltid kan hålla en "fake smile", men visst har jag mina bättre dagar jag med!
"Hur vet du att det är en hyperventileringsattack du får?" Brukar jag ofta få höra...well...
 
Jag pirrar, känner mig tom innanför, oro och stressad, börjar skaka, känner mig trött och svag etc...
 
"I simply feel like I´m trapped inside of my own bubble and I can´t seem to break out...the air gets thinner, and eventually, the attack comes...and it consumes me....until I feel like I can´t breathe anymore" (varsågod en liten engelska lektion as well :')
The truth!
Men nu har jag angstat färdigt för ett tag igen, och på tal om lite positivare saker så kommer eventuellt snart flera youtube videon upp! Där ser ni däremot en gladare version av mig, som jag fortsätter hålla! Så vi fortsätter köra med lite fake smiles och kväver några tårar till, ´cus that´s what I do best...
 
 

Kommentarer:

1 Emma :

Hej Jessica!
Har du prövat på antidepressiva läkemedel? Jag lider också av dessa panikattacker, men tack vare stark dos av Venlafaxin, som är en typ av panikångest medicin, så kan jag leva ett rätt så normalt liv. Skulle vara värt att pröva, jag lovar! Inget roligt med skräcken inom sig i väntan på nästa panikattack.. Ätit medicin i ca fyra månader nu och bara haft en eller två attacker sedan dess. Före medicinen kom paniken ca tre ggr i veckan! Alltså en stor förändring från att ha varit deprimerad och haft panikattacker hela tiden. Hoppas på förbättring för dig! Hör av dig om du behöver hjälp.:)
H. Din gamla klasskompis Emma

Svar: Hej. Har funderat på saken, blir det värre kanske jag överväger att ta, just nu håller jag mig till lugnande piller som stesolid, inte så starka men hjälper då och då iaf :) Men tusen tack! :)
Jessica Rehn

2 Trollywood power <3 :

Jag vet såå dendä feelisen... Inte kul alls! Men bra att du har Samu iaf som hjälper dig och finns där för dig<3 Du vet också att man får alltsi gråta med mig :)) Men kämpa och vi klarar det! :*

Svar: Tack! och jaa <3
Jessica Rehn

Kommentera här: