Nedstämdhet, styrketräna, ångest...HELL NO!

Jag orkar inte!! Det jag känner inombords är oumbärligt...Det tär på mig...Borde mna kanske sysselsätta sig med att styrketräna? Det sägs ju förbättra ens mentala hälsa, motverka depression osv...För jag vill inte bli undersökt och konstateras att jag lider av depression...HELL NO!
 
Till sättet är jag är en mycket utåtriktad tjej, delslvis blyg men mycket öppen då jag får chansen till det och blir bekväm med någon, någonting, jag har alltid sagts vara en tjej med positivt humör, skrattar mycket, är artig och vänlig och kreativ och fantasifull., helt enkelt en sprallig tjej med humöret på topp...But lately...Jag gråter och gråter varje kväll och det tar på mig att försöka sluta, varifrån kommer alla tårar, all sorg?
Jag har en frisk familj, goda vänner och en underbar pojkvän, visserligen lider jag av hyperventilering men jag klarar av det, jag mår fysiskt bra, inga sjukdomar, klarat av skolan, älskar mitt jobb men var kan problemet sitta? Stress av att ha flyttat osv? Nya vanor elr liknande...kan vara vad som helst right?
Jag grubblar jämnt och ständigt på detta, borde väl gå och prata med någon...Någon professionell i detta fall, bloggen är bara en del då jag skriver av mig, och mina läsare är så stöttande <3 :)
 
Jag känner mig ofta som en börda, speciellt nära min povjkvän, kan ofta klaga och säga till om att jag bara är problem, att ingen kan älska en ledsen tjej, men han ser förbi det, han ser en tjej som alltid kväver tårana, som ser upp mot andra med ett leende, även om det är skadat, jag försöker och är inte rädd för att försöka, han säger att tjejn han började älska inte har ändrats ett dyft en endaste gång, jag varnade honom redan i början om mina "attacker/anfall", han har varit med om några av mina värsta, då jag nästan svimmat av, skakar som om jag tagit de värsta drogerna och bara skriker och gråter, men trots allt det ser han mig alltid i ögonen, håller hårt om mig och säger "jag älskar dig"  och "jag finns här för dig" och det är preccis vad jag behöver, oftast känns det jobbit i veckorna då vi inte träffas, då jag ligger ensam om natten...Jobbigt! :/
 
Från att vara en tjej....
Till en annan....
 
Och nej, jag menar inte att jag går och är ledsen på jobbet, med vänner etc. det kommer ut när jag är ensam, eller hört en dålig nyhet, eller vid en attack...Jag kan gå några dagar numera med att le och skratta, och verkligen mena det, sedan kommer attackerna igen...:')
But this girl wont give up! :) <3

Kommentera här: